för en gångs skull så finns det (vad jag vet eller tror) ingen som har onda åsikter om detta, vilket är skönt. ingen som är där för att hälla extra salt i såret. såret som kanske inte är ett sår utan bara ett yttre märke som svider lite, men bara en liten liten stund. därför tänkte jag nu berätta en sak, men ångrade mig lika snabbt som jag kom på att jag skulle skriva det här. även om det som sagt inte finns nån i just detta fallet som vill mig illa (har de senaste 10 åren varit i motsatt situation) så kanske man inte ska blotta sig helt här på webben. dagboken ALLA kan läsa, dina vänner och fiender, arbetskollegor och chefer, familj men även de okända. det kan ju vara både på gott och ont. inte för att jag tror att jag har så många läsare (någon som vet om man kan kolla det på blogspot?), men att dömma av kommentarerna och de som "erkänt" så är det max 10 pers, varav hälften är min familj :) OCH finns det någon där ute som jag inte vet läser mig otroligt intressanta och givande blogg som jag INTE vet om, får DU gärna göra dig tillkänna! av dessa 10 (som jag inte ens förstår läser allt mitt skräp) så har det väl varit en eller två som jag på ett lustigt sätt fått reda på läser den. vet att en person från i somras kommer känna sig utpekad, då jag aldrig träffat honom förr men han tyckte redan han "kände" mig hahaha, om han fortfarande läser min blogg vill säga.
kan nu efter några rader erkänna att detta nog var en bra lösning, om man kan kalla det så. det jag tänkte berätta i början som jag sedan ångrade, känns nu inte alls lika relevant. skriva av sig visade sig vara den bästa medicinen. så får vi se hur det yttrar sig IRL bortom The WorldWideWeb.
jag vet iaf vad jag hoppas på....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar